Diskriminering av barn

Efter att ha läst kapitlet diskriminerande skolformer i normkritiska perspektiv- i skolans likabehandlingsarbete (Emeroth, 2012) så har det väckts en hel del tankar inom mig kring grundsärskolans varande. Karludd (2012) ifrågasätter om en elev som utreds för att tillhöra grundsärskolan blir positivt särbehandlade eller om den blir diskriminerad då eleven blir segregerad från den ”vanliga” skolformen?

Jag tror detta är väldigt individuellt hur man uppfattar skolan och om man upplever att det hjälper att få extra stöd i en större utsträckning än vad man ev. skulle kunna få i en ”vanlig” skola.

Jag har tidigare aldrig sett grundsärskolan som en segregerad skolform utan mer som en stödjande instans för de elever som inte klarar av att nå kunskapskraven som en följd utav sin funktionsnedsättning som rör den intellektuella förmågan.

Nu när jag läst detta blir jag mer negativt inställd till grundsärskolans varande än jag varit tidigare och mer positiv till en integrerad undervisning där en elev som tillhör grundsärskolan får anpassningar för att ändå klara av att gå i en ”vanlig” skola. Samtidigt som jag har vetskap om hur resursbristen i grundskolan är strikt begränsade, i alla fall i min hemkommun och man får kämpa med näbbar och klor för att få den stöttning som eleven behöver i klassrummet för att få utvecklas så långt det är möjligt. I dessa fall så är det positivt med grundsärskolan resursrika verksamhet med kompetent och behörig personal som kan stötta eleverna där de är i sin utveckling. Som ni kanske märker så är jag splittrad i denna fråga om segregation och integration i skolans former. Jag tror det är ytterst viktigt att ta hänsyn till den enskilda eleven, vad som är bäst för just hen. Att det är pedagoger och vårdnadshavare som verkligen känner eleven som är med och beslutar om tillhörande av skolform och inte enbart ett testresultat.

Enligt Karlsudd (2012) så har antalet elever i grundsärskolan ökat och då framförallt hos elever som är födda  utrikes eller vars föräldrar är det. Då kan man ju ifrågasätta huruvida det är de språkliga problemen som är hinder för deras kunskapsinhämtning och inte deras begåvning?

Enligt skollagen (SFS: 2010:800) ska:

Frågan om mottagande i grundsärskolan prövas av barnets hemkommun. Ett beslut om mottagande i grundsärskolan ska föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning. Samråd med barnets vårdnadshavare ska ske när utredningen genomförs.

Hur tillförlitliga är testerna som görs vid utredningar för prövning av elevers kunskapsinhämtning i jämförelse med deras språkliga förmåga av det svenska språket? Kan man göra samma tester på alla elever oavsett bakgrund för att mäta elevernas förmågor?

Detta har jag ingen kunskap om. Är det någon utav er andra som vet något om hur dessa tester tas fram och om de används likvärdigt genom hela landet?

Karlsudd (2012) påvisar att grundsärskolan är en segregerad verksamhet från den ”ordinarie” skolan, vilket inte förbereder eleverna för ett integrerat samhälle och arbetsliv.

Jag vet av erfarenhet att vårdnadshavare är tveksamma till grundsärskolan just utifrån rädslan att deras barn ska bli stämplade som någon sorts andrahandsmedborgare som inte kommer att bli integrerade i samhället efter avslutat skolgång och därför låter sitt barn hållas kvar i ordinarie skolform så länge det är möjligt vilket kan drabba elevernas utveckling och självkänsla ytterligare då glappet mellan hen och övriga skolkamraters kunskaper ökar med allt större fart och det blir svårare att komma ikapp.

 

A tutor helping a student av Woof

https://openclipart.org/detail/194249/tutor-and-student 

En väldigt komplex fråga att diskutera men ack så viktig då vi med stor sannolikhet kommer att stöta på problematiken när vi sedan är verksamma lärare. 

 /Sara Nordh Andersson

En liten film om autism.

Jag såg en film på Facebook idag som jag kände att jag ville dela med mig av då veckans tema är specialpedagogik.

Det är en kort film om autism som är en funktionsnedsättning. Den som har autism tolkar saker som händer på ett annat sätt än andra och det kan vara svårt att ta in mycket information samt att ungmås och kommunicera med andra (https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Autism/) 

Denna korta film gav i alla fall mig mer insyn i hur en autists vardag kan se ut och jag kommer förhoppningsvis ha nytta av den nyvunna kunskapen i framtiden. 

 Beautiful film explaining autism 

/ Sofia Brottsjö

Specialpedagogiska insatser, när, hur och av vem?

Veckans ämne handlar om specialpedagogik och några i vår grupp har pratat om sina erfarenheter och tankar.
Ämnet är brett i den meningen att det kan handla om insatser både gällande enskilda elever och samverkande, understödjande och vägledande arbete till lärare och arbetslag i förskola och förskola. Inte minst vad gäller specialpedagogens skiftande arbetsuppgifter, enligt vad vi själva sett på arbetsplatser och VFU skolor. Läroplanen säger i övergripande mål och riktlinjer, att läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande (Skolverket, 2011, s.14).

Det man känner som blivande lärare, och även redan arbetar i skolverksamhet, är att det finns mycket litteratur i ämnet, men att det tar tid och kraft att omsätta alla teorier och metoder till något att använda i praktiken. Man vill gärna prova olika sätt att hjälpa elever med särskilda behov men ofta är det inte så lätt att ta till några snabba lösningar. För dessa elever, och givetvis läraren, är det ovärderligt om det finns en specialpedagog att få vägledning av. När elevhälsoteamen blir uppmärksammade på elever med bekymmer så behöver ett långsiktigt arbete inledas. Det tar även oftast ganska lång tid att göra utredningar av en elev och förstå var problemen ligger och gemensamt finna hållbara lösningar.
Utredningar kan komma av sig vid plötsliga lärarbyten eller om dialogen med vårdnadshavare inte fungerar så bra. Är det tal om insatser och lösningar som kräver personalförstärkning eller tekniska lösningar, kan även långsam byråkrati göra att eleven (Och läraren!) blir lidande och inte får det stöd den har rätt till.

Från fall jag själv upplevt, präglas väntetiden av otåliga eller uppgivna föräldrar, som får besked om att vänta och se...det beror på budgeten...osv. Och det enda en förälder vill i det läget är att barnet ska må bra och kunna fungera i skolan, få till sig den kunskap den har rätt till. Boken "Ingen familj är en ö" (Anja Wikström, 2014), ger föräldrarnas bild av hur de blev bemötta under My´s uppväxtår. Som lärare är det jätteviktigt att kunna tänka sig in i deras situation. Hur vi bemöter föräldrar och vilket förhållningssätt vi har är viktigt för att det ska fungera. Här tänker jag, att läraren inte ska ta på sig allt ansvar själv utan, precis som läroplanen dirigerar, SAMVERKA MED ANDRA LÄRARE i arbetet för att nå utbildningsmålen (Skolverket, 2011, s.14)

I "våra" riktlinjer står också, att läraren ska stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter (2011, s.14).
Den skrivelsen vinkar nästan om att allt är "upp till läraren". Jag tänker att det är viktigt, när man kommer ny lärare till en skola, att snabbt bilda sig en uppfattning om hur organisationen ser ut med elevhälsoteam och specialpedagog. För att det ska bli kvalite´, sett till hela klassens prestationer och skolsamvaro, är det ett MÅSTE, att förstå att utnyttja de medel som står till buds! En kunnig specialpedagog på en skola är GULD värd! Han eller hon har den utvidgade kunskapen som behövs för att hjälpa elever med särskilda behov.

I sammanhanget vill jag även lyfta tankar om att kompetenta förskollärare redan i förskolan tidigt kan upptäcka dessa barn. Min kollega vidareutbildade sig till specialpedagog och hennes arbete handlar mycket om att handleda arbetslag på förskolorna. Bornholmsmodellen är hennes "ledord"! När förskolebarnen kommer till samling runt rim och ramsor, sånger, lekar och spel stimuleras barnen och deras ordförråd ökar. Får barnet träna sitt språk är risken mindre att de blir missförstådda och uppfattas som bråkiga eller avvikande.
Tidiga insatser kan göra att elever och föräldrar redan före skolåldern har "hittat rätt" och fått komma in i en harmonisk utveckling.
Hur tänker ni andra om specialpedagogik?
Vad är det som händer när en förälder inte känner sig lyssnad på och får gehör för sin oro för sitt barn?
/ Christina

Gestaltning: Södertälje/ Nynäshamn kvällsgrupp 2

Gestaltning av: Ingela Espmark, Ebba Evanni, Tove Engstrand och Maryam Deekoo

Gestaltning- AC4 Kväll 1

Sofia Brottsjö, Sara Nordh Andersson, Christina Persson

Sokratiska samtal

Som min medskribent till bloggen skrivit nedanför i inlägget Demokrati i klassrummet så står det som sagt i Lgr11 (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011) att ”undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhället”

Skollag(5§ 2010:800) och läroplan ställer krav på oss som lärare, undervisningen vi bedriver ska utformas efter grundläggande demokratiska värderingar, och vi ska förbereda elever för att aktivt kunna delta i samhället. Under diskussion med gruppen kom vi in på vad begreppet demokrati egentligen står för och vad det har för betydelse i klassrummet. Vi diskuterade att många i ett demokratiskt samhälle ofta är medvetna om sina rättigheter, men att man inte alltid är lika medveten som sina skyldigheter. 

Ekerwald och Säfström har i sin bok Levd Demokrati intervjuat elever om vad demokrati är för dem. Många elever nämner att ”alla ska vara lika mycket värda” samt att ”man ska få säga vad man tycker och tänker” men det finns även elever som säger ”jag vet faktiskt inte vad demokrati är”, jag vet faktiskt inte vad jag tycker det”. Att inte alla vet vad demokrati är betyder det att vi som lärare i klassrummen arbetar på fel sätt? Och hur ska vi arbeta för att alla ska känna att de vet vad demokrati är? 

En skyldighet som vi har som demokratiska medborgare är att lyssna, en rättighet vi har är att få framföra åsikter i och med yttrandefriheten. Något som jag saknar sedan min egen skoltid är att öva på att framföra sina åsikter och att lyssna på andras åsikter från tidig ålder. 

På Freinetskolan Mimer i Norrtälje arbetar man med sokratiska samtal vilket innebär att man arbetar med öppna dialoger och att utveckla elevers tänkande. Sokratiska samtal kan föras i alla ämnen och det är själva processen som är målet. Det finns inget rätt och fel i samtalet. Elevers åsikter kring de sokratiska samtalen är främst positiva och många anser att man får andra perspektiv när man får lyssna på varandra och att man blir säker på att argumentera (Jakten på det demokratiska klassrummet Freinetskolan skolan, ur.se). Sokratiska samtal är en arbetsform som förbereder eleverna för att aktivt delta i samhället, och som sagt är detta något som jag saknar från min egen skoltid och något som jag känner att jag vill använda mig av med mina kommande elever.

Vad tror ni, är sokratiska samtal genomförbart även i lägre årskurser och finns det någon som har tips på teman som man använda för att introducera samtalen? 
Är det någon som själv har erfarenhet från sokratiska samtal från sin egen skoltid?
/ Sofia Brottsjö

Bild hämtad från creative commons
https://openclipart.org/detail/227550/students-group-work
Skapare: pietluk

AC4 Förmiddag

Pernilla Turesson, Anna Irebring, Jenny Eriksson

                                             klicka på bilden för större bild