Jag tror detta är väldigt individuellt
hur man uppfattar skolan och om man upplever att det hjälper att få extra stöd
i en större utsträckning än vad man ev. skulle kunna få i en ”vanlig” skola.
Jag har tidigare aldrig sett
grundsärskolan som en segregerad skolform utan mer som en stödjande instans för
de elever som inte klarar av att nå kunskapskraven som en följd utav sin funktionsnedsättning
som rör den intellektuella förmågan.
Nu när jag läst detta blir jag mer
negativt inställd till grundsärskolans varande än jag varit tidigare och mer positiv till en
integrerad undervisning där en elev som tillhör grundsärskolan får anpassningar
för att ändå klara av att gå i en ”vanlig” skola. Samtidigt som jag har vetskap
om hur resursbristen i grundskolan är strikt begränsade, i alla fall i min hemkommun
och man får kämpa med näbbar och klor för att få den stöttning som eleven
behöver i klassrummet för att få utvecklas så långt det är möjligt. I dessa
fall så är det positivt med grundsärskolan resursrika verksamhet med kompetent
och behörig personal som kan stötta eleverna där de är i sin utveckling. Som ni
kanske märker så är jag splittrad i denna fråga om segregation och integration
i skolans former. Jag tror det är ytterst viktigt att ta hänsyn till den
enskilda eleven, vad som är bäst för just hen. Att det är pedagoger och
vårdnadshavare som verkligen känner eleven som är med och beslutar om
tillhörande av skolform och inte enbart ett testresultat.
Enligt Karlsudd (2012) så har antalet
elever i grundsärskolan ökat och då framförallt hos elever som är födda utrikes eller vars föräldrar är det. Då kan
man ju ifrågasätta huruvida det är de språkliga problemen som är hinder för
deras kunskapsinhämtning och inte deras begåvning?
Enligt skollagen (SFS:
2010:800) ska:
Frågan om mottagande i grundsärskolan prövas av barnets hemkommun. Ett beslut om mottagande i grundsärskolan ska föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning. Samråd med barnets vårdnadshavare ska ske när utredningen genomförs.
Hur tillförlitliga är testerna som görs
vid utredningar för prövning av elevers kunskapsinhämtning i jämförelse med
deras språkliga förmåga av det svenska språket? Kan man göra samma tester på
alla elever oavsett bakgrund för att mäta elevernas förmågor?
Detta har jag ingen kunskap om. Är det
någon utav er andra som vet något om hur dessa tester tas fram och om de
används likvärdigt genom hela landet?
Karlsudd (2012) påvisar att grundsärskolan
är en segregerad verksamhet från den ”ordinarie” skolan, vilket inte förbereder
eleverna för ett integrerat samhälle och arbetsliv.
Jag vet av erfarenhet att vårdnadshavare
är tveksamma till grundsärskolan just utifrån rädslan att deras barn ska bli
stämplade som någon sorts andrahandsmedborgare som inte kommer att bli
integrerade i samhället efter avslutat skolgång och därför låter sitt barn
hållas kvar i ordinarie skolform så länge det är möjligt vilket kan drabba
elevernas utveckling och självkänsla ytterligare då glappet mellan hen och
övriga skolkamraters kunskaper ökar med allt större fart och det blir svårare
att komma ikapp.
A tutor helping a student av Woof
En väldigt komplex fråga att diskutera men
ack så viktig då vi med stor sannolikhet kommer att stöta på problematiken när
vi sedan är verksamma lärare.
/Sara Nordh Andersson
Det du skriver är nog något som många av oss lärarstudenter upplevt i klassrumet. Det är inte alls ovanligt att det finns elever som av olika anledningar har svårt att sitta tillsammans med de andra eleverna i klassrummet. Precis som du skriver är det en stor utmaning för läraren att hantera situationen när det finns en elev som behöver betydligt mer stöd än de andra eleverna. I de fall jag har sett har det i dessa lägen funnits med en extra personal i klassrummet som under skoldagarna funnits tillhands för eleven. Trots detta har jag många gånger känt att eleven kanske egentligen inte borde få sin undervisning i den vanliga grundskolan, eftersom nivån på undervisningen i många fall varit alldeles för hög. Då nivån blir för hög för eleven anser jag att elevens förutsättningar att utvecklas försummas. Jag är, å andra sidan, precis som du kluven i frågan kring huruvida dessa elever bör integreras i undervisningen eller inte. Samtidigt ingår det i vårt uppdrag att se till att skoldagarna är lärorika och givande för eleverna. Något som jag, som jag tidigare nämnde, ofta upplevt blir ett problem för eleverna som "faller mellan" grundskola och grundsärskola, och sedan blir kvar i grundskolan.
SvaraRaderaVäldigt intressant ämne du berör, Sara! Jag håller med dig om att det låter väldigt oroväckande att antalet elever med utländsk bakgrund ökar i grundsärskolan. Det låter definitivt inte som att det rör sig om en funktionsnedsättning hos barnet, utan snarare, som du säger, om ett språkligt problem. Jag tycker att integration eleverna emellan är otroligt viktigt och framförallt i de lägre åldrarna. Att skapa en klyfta mellan barnen så tidigt skapar också ett vi och dem-tänk, som är så otroligt farligt inför framtiden. Barn behöver, enligt mig, se och förstå varandras olikheter för att utveckla empati och se att olikheter är något positivt. Men precis som du säger saknas ofta de resurser som behövs för att uppnå en fullt ut inkluderande undervisning. Dock finns det alltid de små saker som man kan påverka, utan resurser. Att t.ex. ha gemensamma rastaktiviteter där eleverna får möjlighet att träffa och lära känna varandra, att sitta i en gemensam matsal och att alltid ha möjligheten att hälsa på varandra om eleverna befinner sig på olika platser i skolan, tror jag är små bitar som kan bidra med mycket!
SvaraRaderaJag har tyvärr ingen erfarenhet av testerna som görs, men det hade varit väldigt intressant att få ta del av det materialet. Man får ju såklart hoppas att det är hög kvalité på testerna och att de är väl beprövade för området och visar ett rättvist resultat.
SvaraRaderaI övrigt väcker ditt inlägg många funderingar och till viss del frustration. Nog är det synd att grundsärskolan fått den stämpeln som du presenterar ovan? Att föräldrar inte vill sätta sina elever där på grund av den stämpeln. Elever som behöver det, som skolgången skulle underlätta nått så enormt för om de fick komma dit. Det är väldigt sorgligt. Jag skulle aldrig välja att se på grundsärskolan som diskriminerande, utan snarare en möjlighet, ett underlättande, för att alla elever ska klara av grundskolan och kunna komma ut i samhället med en väl genomfört skolgång i ryggen.
Karlsudd (2012) nämner två begrepp inom diskrimineringslagen - likabehandling och diskriminering. Han menar vidare att elever som åtskiljs från sina jämnåriga kamrater inte likabehandlas. Men enligt mig är det att belysa likabehandlingsaspekten från fel håll. Om man utgår från att alla elever ska ha lika god chans att nå målen, och ser likabehandling utifrån det, så kan likabehandling vara att ge elever det stöd de behöver för att nå dit. Då måste begreppet individualiseras, alla elever behöver inte exakt samma stöd för att kunna nå målen. Vissa behöver grundsärskola, resurs, och dylikt. Och detta måste föräldrar förstå! Vi måste med hjälp av ökad kunskap försöka få samhället att förstå innebörden av grundsärskolan, och få bort den otrevliga stämpeln som finns i nuläget. Det är min åsikt om det hela!
Referens:
Karlsudd, P.(2012) Diskriminerande skolformer. I Elmeroth, E. Normkritiska perspektiv - i skolans likabehandlingsarbete.(Kap 7) Lund: Studentlitteratur AB
// Jennifer Pavlovic
Mycket intressant ämne!
SvaraRaderaUnder min första VFU-period så pågick en sådan här utredning som du beskriver. Klassläraren såg tidigt tecken på att eleven skulle få mycket mer stöttning av resurser i grundsärskolan än i den klassen hen då gick i. Den stöttning som erbjöds i klassen var då en personlig assistens (ofta vikarier) utan erfarenhet av behovet som eleven behövde. Det räckte tyvärr inte för att få vardagen att fungera. Men vårdnadshavare såg inte det som läraren såg och nekade länge till den rekommenderade skolformen. Ett år efter ungefär så fick eleven gå i grundsärskolan och föräldrar hade då accepterat att det var det bästa för sitt barn. Tyvärr så var jag där så få veckor så hann inte se hela utvecklingen i ärendet men jag vet att alla inblandade var nöjda med beslutet nu i efterhand.
Även fast det här exemplet slutade bra så har jag också reflekterat över nackdelar med särskild skolform. Peter Karlsudd skriver i Normkritiska perspektiv att åtskillnad inom skolan ska undvikas och att grundregeln är att se olikheter som en tillgång i undervisningen (2012, s. 105). Vi har tidigare i kurser och även i denna kurs diskuterat inkludering, vilket gör att man blir ännu mer skeptiskt till att exkludera elever. Men jag håller med Jennifer, som skriver att vi måste utbildas i innebörden av grundskola och dylikt för att få bort stämpeln som finns. Både föräldrar och lärare. Jag tror en trygg relation mellan lärare och vårdnadshavare är viktigt och att man litar på varandra, att vi arbetar mot barnets bästa.
/Elsa Nilsson
Jag håller verkligen med om att det är en komplex fråga och det är ett svårt ämne att diskutera eftersom det inte går att generalisera. Alla beslut måste tas utifrån individen och utifrån föräldrarnas vilja.
SvaraRaderaJag är också för att man ska låta eleverna vara en del av grundskolan så länge det funkar och i den mån det går. Jag tycker dock inte att grundsärskolan handlar om segregering utan det handlar om att se till individens bästa och hens utveckling.
Intressanta tankar alla har. Jag tycker också att man ska få låta en elev att få vara kvar i grundskolan så länge som möjligt, så länge det fungerar. Men i vissa fall så är kan det vara det allra bästa för en elev med svårigheter att få en placering i särskolan. Där den kan få känna trygghet, känna sig inkluderad med andra elever med liknande svårigheter. Det kanske inte alltid handlar om att vi bara måste inkludera för att utan det måste finnas något mål med det, vad får eleven ut utav detta. Därför tror jag det är viktigt att tänka på inkludering på olika sätt, ibland kanske det är bättre att inkludera särskolan och grundskolan i olika samarbetsdagar eller liknande. För att kunna öka en förståelse för varandra. För det kan finnas en risk med att inkludera en elev med svårigheter i en klass med grundskoleelever och det är att hen inte alls känner sig inkluderad utan tvärt emot. Vi måste se till barnets bästa hela tiden.
SvaraRaderaEn mycket intressant och komplicerad fråga har du lyft upp. Jag håller med er att det är viktigt att elever med särskilda behov inte ska separeras från sin undervisningsgrupp, utan de bör inkluderas.
SvaraRaderaSkolan är en plats där olikheter möts, lär sig av varandra, skapar acceptans, respekt och förståelse för olika sätt att vara och leva vilket är en grundläggande förutsättning för ett väl fungerande och demokratiskt samhälle. Men inkludering handlar inte bara om utveckling av elevernas sociala kompetens som visserligen är viktigt för bildning och lärande, utan inkludering också handlar om kunskapstillägande. Jag menar att kunskaper som lärare förmedlar bör möta varje elev som befinner sig i klassrummet. Det kräver en rad insatser för att alla elever är olika och lär sig på olika sätt. Visserligen använder lärare sig av ett varierande arbetssätt, en rad olika stödinsatser, etc i sin undervisning för att ge alla elever chans att lyckas med sina studier. Men olika elever behöver olika mycket stöd och resurser för att nå de mål som står i läroplanen. De elever som har ett omfattande behov av särskilda stöd får ofta inte det på grund av skolans resursbrist, kompetensbrist, tidsbrist, stora elevgrupp, elever med olika svårigheter etc. Vad gör man då? Ska man ge dessa elever det stöd som skolan kan erbjuda? I verkligheten får dessa barn inte den hjälp och stöd som de behöver vilket leder till att gapet mellan hög- och lågpresterande elever drastiskt ökar vilket negativt påverkar motivation, självbild, självförtroende hos elever med ett omfattande särbehov. Därför anser jag att elever med ett omfattande särbehov bör placeras i särskolan som förmodligen bedrivs i näraanslutning till grundskolan. I särskolan barn får möjlighet att utveckla kunskaper i sin egen takt, vilket minskar stress och oro. Genom att fortfarande kunna umgås med sina gamla klasskompisar under rasterna och på fritiden samt befinna sig i en ny klass där finns elever med liknande svårigheter fortsätter eleverna utvecklas socialt och kunskapsmässigt.
Karlsudd (2012, s.118)skriver att det är statens direktiv , nämligen alla elever måste uppnå målen, förhindrar inkludering av alla elever, dvs att skapa en skola för alla.
Tack för ett intressant inlägg! Precis som du och flera andra skriver tycker även jag att det är synd att grundsärskolan fått den stämpeln som den fått. Föräldrar vill inte ha sina barn i den skolformen på grund av stämpeln trots att det kanske vore det bästa för eleven själv. Precis som Jennifer skriver ser jag grundsärskolan som en möjlighet och inte som något negativt och dåligt. Personligen tycker jag det är superbra att just denna skolform finns, där kan elever som behöver den där extra stöttningen få det de behöver. Som du skriver så finns det ju inte hur mycket resurser som helst ute i vanliga skolan och som ensam lärare kan det bli svårt att ge alla elever den stöttning som dessa elever behöver, man har ju trots allt ett x-antal andra elever att ta hänsyn till också. Av egna erfarenheter så är ofta också de som kommer in som resurs inte utbildade utan unga personer som kanske inte har någon erfarenhet av arbetet och då kanske det inte alltid fungerar så bra…
SvaraRaderaNär vi var på innedagarna här senast jobbade min grupp med ett fall angående en elev som skulle placeras i särskolan men blev kvar i vanlig klass på grund av att föräldrarna var rädda att deras barn skulle få stämpel och bli mer utsatt om hen fick börja särskola. Vi diskuterade mycket och det finns ju faktiskt inte så mycket man kan göra om föräldrarna säger nej till placeringen, då måste ju eleven få gå kvar i den ”vanliga” klassen och detta kan ju som tidigare nämnt bli problematiskt med tanke på att det inte finns så mycket resurser. Jag vill minnas att någon i gruppen pratade om att man på deras skola hade så att elever med funktionshinder tillhörde en klass och hade morgonsamling, idrott, raster och mer praktiska ämnen tillsammans med klassen men gick iväg och hade undervisning i mindre grupp tillsammans med andra barn som även de hade någon form av funktionsnedsättning. Jag tyckte detta lät som ett jättebra sätt att arbeta på, då blir inte eleverna heller utpekade på samma sätt som de kanske skulle blivit i en särskola och alla blir inkluderade. Men som sagt så är det ju resurserna som inte alltid räcker till så just denna lösning kanske inte fungerar på alla skolor.
Det är en svår fråga om en elev ska gå i den vanliga skolan eller i särskolan. Det är inte alltid lätt att veta vad som är bäst att göra. Jag har varit med om att en elev som egentligen skulle ha behövt gå i särskola, gick i en vanlig skola. Hon gick efter grundsärskolans läroplan och arbetade oftast med andra saker än de andra eleverna. Hon fick inte mer hjälp än de andra och hade inte en person som hjälpte henne. Hon fick ofta klara sig själv och då kommer ju funderingar om det inte skulle vara bättre för henne att gå i särskola där hon skulle kunna få den hjälp hon behöver. Jag förstår att alla ska inkluderas och alla ska vara med men ibland så behöver dessa elever en skola där de får den stöd de behöver. Men vilken skola som eleven ska gå på, det ska avgöras från elev till elev, för det finns elever som har en funktionsnedsättning men ändå klarar av att vara i en vanlig klass och då bör de gå i vanlig skola. Det är barnets bästa som ska prioriteras.
SvaraRaderaMycket intressant men som vi alla kan vara eniga om även väldigt frustrerande. Jag har faktiskt inte innan lagt så mycket tankar kring särskolan så är väldigt intressant samtidigt som relevant att aktualisera för oss som blivande lärare.
SvaraRaderaTycker att det är helt fantastiskt att ni alla har bilden av särskolan sen innan som något positivt och sett det som ett stöd för eleverna, men tänker gå emot er lite i tankarna kring särskolan. Ska jag kolla på mina föreställningar om särskolan som jag hade innan jag valde att utbilda mig till lärare så är de tyvärr bara negativa. En skola med elever som inte har förmågan att klara av en "vanlig" skola. Jag kan helt säga att denna åsikt har tagit en radikal sväng utifrån mig som profession där jag kan se det positiva i det hela, en skola med anpassningar som vi lärare inte kan uppfylla, hur mycket vi än försöker anpassa undervisningen. En plats för elever med andra behov att känns sig trygga och lyckade.
Många av er skriver att det krävs ett bra samarbete med vårdnadshavare. Och här kommer min andra sida in i det hela, mig som mamma. Jag vet inte om jag hade reagerat på samma sätt om det v ar så att det gällde mitt egna barn.. här hade nog mina tidigare föreställningar tagit över och min beskyddande del som mamma, att mitt barn har rätt till att gå i "vanlig" skola och få anpassad undervisning. Innerst inne vet jag ju att särskolan och dess personal har kompetensen och är också till för att se till elevernas bästa. Men bara namnet särskola, gör att känslan av att hamna utanför infinner sig!
En annan sak runt särskolan som jag reflekterat över under samverkan skolan är just hur den exkluderas från allt annat. Vore inte en lösning att alla särskolor ligger på skolans område och är i samverkan med de resterande klasserna på skolan och byter namn?!
Ja som sagt ett komplex ämne som berör.
Jag tycker att elever med speciella behov eller funktionsnedsättning ska vara med i klassrummet så mycket de bara kan. Många elever vet inte ens om att de har ett "handikapp" då dom fungerar på en hyfsat lika nivå som de andra, dock att de ligger betydligt lägre i det kunskapsmässiga samt i det sociala. Jag tror att genom låta eleverna vara med i klassrummet och känna utav klasskamraternas gemenskap gör att de individerna växer också. Som sagt, många vet inte ens om det då föräldrar valt att inte tala om. Jag tycker SÅKLART detta är fel, men alla vill inte ha en "stämpel" på sitt barn..
SvaraRaderaMen, jag tycker även att det ska finnas en särskola då de eleverna behöver gå iväg oftare och få göra saker som bryter från skolans normer. Men, går man i en särklass precis som ni nämner är det oftast så att man blir exkluderad i klassrummet då klasskamraterna kan tycka att personen bryter mot de vanliga normerna. Det är viktigt att jobba med elevgruppen här och få dom införstådda med vad en sådan klass betyder och även inkludera eleven i allt.
När jag var ute på min VFU placering så stötte jag faktiskt på detta dilemma, i klassen jag var så hade de en elev som hade genomgått en utredning och som låg 2 ynka poäng från att få en plats på en så kallad "Grundsärskola". Jag var ute i en årskurs 5:a och eleven var efter i samtliga ämnen, han hade tidigare haft tillgång till resurshjälp MEN eleven i fråga hade avsagt sig all typ av hjälp då denne kände sig utpekad. Han ville inte gå i från klassrummet utan ville vara integrerad, vilket även skolan är skyldig att tillgodose. Det som jag då kunde känna som skulle vara, är att det är orättvist gentemot eleven att denne skulle betygsättas på "samma skala" som övriga elever. Vi hade under våra veckor lite olika test i div olika ämnen där jag fick sätta mig in i betygssättning och han hade stora problem att uppnå ett E. Dock var det väldigt intressant att se i ett ämne, för jag fick äran att sitta med pojken under ett prov, detta prov hade mentor med den som hade provet kommit överens med varandra och pojken om att det skulle anpassas just för att de ville se på vilken nivå han faktiskt förstod det de hade laborerat med och även för att ge honom en ärlig chans till att bli godkänd.
SvaraRaderaJag skulle då läsa frågorna högt för pojken och sedan skriva ner vad han svarade. dvs att det blev som ett muntligt prov, fastän det var skriftligt. och det visade att mycket av det de hade gjort hade fastnat och att han muntligt kunde dra slutsatser och utveckla sina svar på en högre nivå än många andra. Detta var faktiskt en väldigt intressant upplevelse, minst sagt!
Vid ett annat tillfälle hade de ett Geografi prov, en av delarna var den ökända "Sverige kartan". Pojken hade liksom de flesta andra pluggat både i skolan och hemma på denna, tyvärr låste det sig vid skrivandet för pojken vilket resulterat i att han endast kunde tre svar.
Så inkludering i all ära men det behövs i dessa fall då större stödhjälp i klassrummet och även resurser med kunskap att sätta in stöd i angränsande till klassrummet. Vi jobbar med väldigt många olika typer av norm kritiska perspektiv och att det ska vara okej att vara olika, men vi skulle behöva jobba mycket, och mer med många tabubelagda grejer som till exempel det här med att " be om hjälp". Det ska inte vara skämmigt eller pinsamt att man inte förstår och ber om hjälp, det ska vara en självklarhet och en rättighet som alla ska ha.
Ett mycket intressant ämne du lyfter i ditt inlägg! Jag håller med om att alla barn ska få vara med i grundskolan utifrån sina egna förutsättningar. Vissa elever klarar av skoldagen och alla hopp mellan lektioner bättre än andra, vissa elever klarar av att sitta i ett klassrum fullt med andra elever - men sen kommer det de elever som har svårigheter i olika bemärkelser och grader. Jag tycker inte att det är rättvist mot eleven att ha en ribba som är så hög och svår att nå så att denne ständigt får misslyckas, utan i den grad som man kan inkludera eleven i grundskolan så är det bra om detta sker. Jag arbetar i särskolan i en lokal skola och vi ser inte vår verksamhet som segregerad i SIG utan det är ANDRA som gör den segregerad genom att vi får kämpa för att våra elever har det bra tillsammans med andra ämneslärare, att de får det stöd de är berättigade till och blir bemötta på ett värdigt sätt. Vi har även många diskussionen om lokaler och jag upplever det som att "ledningen" på skolan tycker att det är lättare för oss att flytta på oss och splittras i olika delar i skolan medan vi själva inte finner det så. Varför ska man få en upplevelse om att pedagoger ser ner på en hel verksamhet med elever som har sina egenheter, är unika och alldeles underbara!
SvaraRaderaMycket intressant inlägg som väcker många känslor och tankar. Jag tycker, som resten av er att barnen måste få chansen att inkluderas i vanliga klasser och jag tycker att man som lärare måste få tillgång till resurspersoner som kan hjälpa till vid eventuella svårigheter som eleven har. För det är faktiskt så att vi inte är lika allihop, vi lär olika och vi beter oss olika. Det som jag tycker är svårt i denna fråga är hur länge man ska hålla på och försöka, när man ser att det inte "funkar"? Nu menar jag inte "funkar" som att läraren tycker att det är jobbigt, utan att det inte "funkar" för att man ser att eleven har det jobbigt. Det är inte alla som måt bra av inlkludering i klassrummen och det måsta man komma ihåg!
SvaraRaderaJag har en elev i min klass som har det jättejobbigt med skolmiljön. Han kan inte vara med de andra barnen en hel dag för han mår inte bra av det. Han lever nämligen i sin egen fantasivärld. Ibland helt klar och redig och alltid alert och kan svara på tal och hålla ögonkontakt. Vår första resursperson kunde inte sätta gränser för eleven och man såg hur dåligt hen mådde när hen fick springa omkring i skollokalen som för övrigt inte är särskilt smart byggt. Vi lyckades göra ett eget kontor i ett grupprum och har lyckats hålla eleven glad och till och med lärt sig något under sista halvåret i ettan. Hen har en ny resurs, outbildad men superbra.. Nu har eleven fått ett syskon och man kan se att hen inte mår bra i det. Hen klarar inte förändringar i någon form. Vi arbetar mycket med att förbereda och förbereda så mamman förbereder kvällen innan hur skoldagen kommer att se ut, vi går igenom schemat på exakt samma sätt varje dag för att underlätta. Hen sitter med på samlingen sen går hen in på sitt kontor, vilket hen varit med och inrett och godkänt. Där inne jobbar hen och resursen med det som hen vill göra... Det går inte att få eleven till att göra något hen inte har nån lust att göra. Hen tycker att matte är lätt och läsa kan hen inte alls så hen vägrar öva på läsning...Får hen inte som den vill så kommer utbrotten. saker kastas, eleven skriker och gråter. Tyvärr är grupprummet ganska lyhört och de andra eleverna brukar oftast bli oroliga och vill titta vad som händer. Eleven är ute bland de andra på rasterna men har inte förmågan att interagera med de andra eleverna om de inte stiger in i hans fantasivärld. Nu har eleven gått hela förskoleklass och hela ettan, kunskapsmässigt fungerar det inte, socialt fungerar det inte. Grundsärskolan skulle kunna hjälpa eleven att må bra. Pappan får hen många gånger inte till skolan alls vilket leder till mer frånvaro, hen har redan anpassad skolgång för hne orkar inte vara kvar. Att tillägg så finns det ingen diagnos för att föräldrarna har motsatt sig utredning och nu är det jättelång kö så det dröjer väl några år till. Jag känner bara att jag tycker så otroligt synd om hen. Man vill hjälpa och samtidigt finns det inget jag kan göra.
Vi har även en kille som har en lättutvecklingsstörning samt autism i vår klass som fungerar jättebra med extra anpassningar bara.
Man måste nog se till hur barnen är och om de kan interagera med andra barn. Kan de inte det så kanske det inte är rätt för dem att vara intigrerade...
Som Karlsudd skriver (2012) så finns det en risk att barn med svaga studieresultat tas emot i särskola och det känns ju helt fel. Det finns så mycket att göra på den biten men det måste finnas resurser och tid och eleverna själva måste inse att vi lärare kan bara ge dem verktygen till att lära sig och de behöver själva jobba hårt för att nå målen.
Oj hooppsan vad långt det blev...
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMycket intressant det du skriver. Det viktigaste av allt och som du även skriver är nog att pedagoger och vårdnadshavare som verkligen känner eleven får påverka vilken skolform eleven bör ha. Testresultat bör inte vara det enda som är i fokus vid ett sådant besluttagande.
SvaraRaderaBeroende på de anpassningar som eleven behöver tror jag också på att det är av värde att försöka integrera fler elever i ”vanlig” klass men med resurser. På så sätt kan den där stämpel försvinna som många elever i särskolan tycks få av den skolformen tyvärr. I min kommun har vi också resursbrist och det är väl kanske en stor bidragande del till att elever med extra behov av stöd inte integreras mer.
Att fler elever som är födda utomlands placeras i särskolan har jag inga egna erfarenheter av eller något som jag själva uppmärksammat på något sätt. Men absolut måste man ju kunna se skillnaden hos alla elever om det handlar om språkliga problem eller begåvning som sätter stopp för att inhämta kunskaper i skolan.
På skolan som jag arbetar har vi en särskoleíntegrerad elev, att hen legat efter och har andra diagnoser har de alltid vetat men för något år sedan fick de bekräftat att hen ligger på den nivån.
SvaraRaderaFöräldrarna valde att låta eleven gå kvar med sina kompisar tom 6:ans slut. Då det alltid gjorts anpassningar och det funnits åtgärdsprogram var det ingen större omställning efter att det blivit bekräftat. Nu jobbar vi utifrån särskolans läroplan och jag tror att eleven haft en stor fördel att ha gått i vanlig skola på (nästan)samma villkor som de andra, då hen ligger väldigt bra till om man ser till särskolans läroplan. Men att som i detta fallet blir det nog bra att hen får gå årskurs 7-9 på särskola, då alla kompisar kommer att splittras i nya klasser och det kommer att bli ännu tydligare att hen faktiskt befinner sig på en helt annan nivå.
Till saken hör att föräldrarna valt att inte säga något till eleven som fortfarande går i tron att allt är som vanligt och vi får inte säga något i situationer där det faktiskt skulle hjälpa eleven.
Ämnet är viktigt att diskutera och bli medveten om, Sara. Ju större uppfattning vi har om de olika skolformerna i Sverige desto lättare har vi att faktiskt se med tillförsikt på vilka möjligheter som står till buds. Det här med mångfald av olika slag innebär att man måste bli lite "bekant med" för att kunna bli nyfiken på och se "gynnsamheter". (Det okända är obegripligt och lite skrämmande.)Du skriver att vårdnadshavare kan vara tveksamma till grundsärskolan utifrån rädslan att deras barn kan bli stämplade som andrahandsmedborgare. Jag tänker att vårdnadshavare oftast är mycket väl medvetna om sitt barns problematik och därför först och främst önskar barnets bästa i form av hjälp och stöd. Skolan/förskolan bör ju vara instansen som bäst kan bedöma barnets behov och kan föra en dialog redan på ett tidigt stadium. Visst, de kanske befarar olika saker men i slutänden är det barnets bästa vi i skolan ska se till, inte vårdnadshavares föreställningar. Det handlar först och främst om att barnet kommer i ett sammanhang av omsorg och trivsel där det kan utvecklas i sin egen takt efter förmåga. De som faktiskt fattar de avgörande besluten om rätt skolform ska givetvis göra det med rätt underlag och i samspel med vårdnadhavare.
SvaraRaderaDet är ett mycket ansvarsfyllt jobb att vara lärare och förväntas vara väl insatt i vilka alternativ som står till buds. Vi lär möta många elever med olika individuella behov. Jag tror att det gäller att vara lyhörd för och våga se och våga agera i barnets intresse. När man ser att det finns skilda behov är det viktigt att åtminstone undersöka möjligheter och få vårdnadshavare mer nyfikna och bekanta sig mer med de alternativ som står till buds. Annars finns det lite risk för diskriminering, för barn kan ju inte gärna förväntas veta detta själva. Något som oftast är lätt att utläsa hos barn är om de trivs och är tillfreds. Det här med samhörighet spelar också roll!