Veckans ämne handlar om specialpedagogik och några i vår grupp har pratat om sina erfarenheter och tankar.
Ämnet är brett i den meningen att det kan handla om insatser både gällande enskilda elever och samverkande, understödjande och vägledande arbete till lärare och arbetslag i förskola och förskola. Inte minst vad gäller specialpedagogens skiftande arbetsuppgifter, enligt vad vi själva sett på arbetsplatser och VFU skolor. Läroplanen säger i övergripande mål och riktlinjer, att läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande (Skolverket, 2011, s.14).
Det man känner som blivande lärare, och även redan arbetar i skolverksamhet, är att det finns mycket litteratur i ämnet, men att det tar tid och kraft att omsätta alla teorier och metoder till något att använda i praktiken. Man vill gärna prova olika sätt att hjälpa elever med särskilda behov men ofta är det inte så lätt att ta till några snabba lösningar. För dessa elever, och givetvis läraren, är det ovärderligt om det finns en specialpedagog att få vägledning av. När elevhälsoteamen blir uppmärksammade på elever med bekymmer så behöver ett långsiktigt arbete inledas. Det tar även oftast ganska lång tid att göra utredningar av en elev och förstå var problemen ligger och gemensamt finna hållbara lösningar.
Utredningar kan komma av sig vid plötsliga lärarbyten eller om dialogen med vårdnadshavare inte fungerar så bra. Är det tal om insatser och lösningar som kräver personalförstärkning eller tekniska lösningar, kan även långsam byråkrati göra att eleven (Och läraren!) blir lidande och inte får det stöd den har rätt till.
Från fall jag själv upplevt, präglas väntetiden av otåliga eller uppgivna föräldrar, som får besked om att vänta och se...det beror på budgeten...osv. Och det enda en förälder vill i det läget är att barnet ska må bra och kunna fungera i skolan, få till sig den kunskap den har rätt till. Boken "Ingen familj är en ö" (Anja Wikström, 2014), ger föräldrarnas bild av hur de blev bemötta under My´s uppväxtår. Som lärare är det jätteviktigt att kunna tänka sig in i deras situation. Hur vi bemöter föräldrar och vilket förhållningssätt vi har är viktigt för att det ska fungera. Här tänker jag, att läraren inte ska ta på sig allt ansvar själv utan, precis som läroplanen dirigerar, SAMVERKA MED ANDRA LÄRARE i arbetet för att nå utbildningsmålen (Skolverket, 2011, s.14)
I "våra" riktlinjer står också, att läraren ska stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter (2011, s.14).
Den skrivelsen vinkar nästan om att allt är "upp till läraren". Jag tänker att det är viktigt, när man kommer ny lärare till en skola, att snabbt bilda sig en uppfattning om hur organisationen ser ut med elevhälsoteam och specialpedagog. För att det ska bli kvalite´, sett till hela klassens prestationer och skolsamvaro, är det ett MÅSTE, att förstå att utnyttja de medel som står till buds! En kunnig specialpedagog på en skola är GULD värd! Han eller hon har den utvidgade kunskapen som behövs för att hjälpa elever med särskilda behov.
I sammanhanget vill jag även lyfta tankar om att kompetenta förskollärare redan i förskolan tidigt kan upptäcka dessa barn. Min kollega vidareutbildade sig till specialpedagog och hennes arbete handlar mycket om att handleda arbetslag på förskolorna. Bornholmsmodellen är hennes "ledord"! När förskolebarnen kommer till samling runt rim och ramsor, sånger, lekar och spel stimuleras barnen och deras ordförråd ökar. Får barnet träna sitt språk är risken mindre att de blir missförstådda och uppfattas som bråkiga eller avvikande.
Tidiga insatser kan göra att elever och föräldrar redan före skolåldern har "hittat rätt" och fått komma in i en harmonisk utveckling.
Hur tänker ni andra om specialpedagogik?
Vad är det som händer när en förälder inte känner sig lyssnad på och får gehör för sin oro för sitt barn?
/ Christina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Diskriminering av barn
Efter att ha läst kapitlet diskriminerande skolformer i normkritiska perspektiv- i skolans likabehandlingsarbete (Emeroth, 2012) så har det ...
-
Efter att ha sett veckans filmer känner jag mig väldigt inspererad av Lina Axelsson, som lyckades med det som de flesta ansåg omöjligt. H... -
Hej! Jag heter Ebba Evanni och är 24 år gammal. Jag har precis flyttat till mitt eget boende, söder om Stockholm, Flemingsberg för att var... -
När några stycken från gruppen träffades för att diskutera härskartekniker halkade vi omedelbart in på elever som vi av olika anledningar t...
Som förälder till ett barn med särskilda behov vet jag hur det känns när det inte fungerar i skolan och barnet inte vill gå dit. Det är otroligt frustrerande att vänta på besked om extra resurser eller en vakant specialpedagogstjänst.
SvaraRaderaMen min erfarenhet är också att det är bättre med något än inget alls, i väntan på specialpedagog kan man sätta in en resurs person. Det allra bästa är förstås att få en välutbildad pedagog som hjälp, men det kan vara minst lika viktigt att få en person som barnet får förtroende för. Min son fungerade inte alls med specialpedagogen, de trivdes inte med varandra helt enkelt. De stora framstegen kom när han fick hjälp av en extra arbetande pensionerad lärare, dom fann varann direkt och hon fick honom att klara saker han aldrig skulle kunna klara enligt experterna.
Tack vare dessa framgångar hittade han rätt, och som du skrev Christina så kom han in i en harmonisk utveckling då framgångarna avlöste varandra. Att tidigt se problemet och få någon hjälp är guld värt, någon hjälp är bättre än ingen.
Det du skriver om långsam byråkrati kan ju verkligen ställa till det för den enskilde individen. När man läser boken om My, och får till slut veta att familjen egentligen hade rätt till en stödperson redan för flera år sedan, så blir man ju rejält frustrerad. All avlastning som föräldrarna kunde ha fått, som hade hjälpt dem så mycket som de inte fick förrän flera år senare. Hur viktigt är de inte att utredningar görs ordentligt och att åtgärder sätts in så snart som möjligt!
SvaraRaderaSpecialpedagogen har ju såklart också ett väldigt viktigt uppdrag. Att se och ha verktyg att hjälpa de barn som kanske redan länga har haft någon typ av problematik, social eller kunskapsmässig.
Det du nämner om tidiga insatser är jätteviktigt tycker jag, det underlättar när barnet kommer upp i ålder. Kompetenta förskollärare är därför viktigt för barnens kommunikationsförmåga, som dessutom är viktigt genom hela skolgången.
SvaraRaderaJag vet inte hur det känns att vara en förälder som befinner sig i denna situation. Man har däremot sett föräldrar ute i skolorna som kanske inte riktigt har fått den hjälp till sitt barn som behövs. Föräldrar som är oroliga och uppgivna.
Att veta vilka resurser man kan använda, som EHT är viktigt, precis som du skriver. Samtidigt som ansvaret känns mer vinklat åt läraren. Att samverka med sina kollegor tycker jag är ett måste, för att skapa nya möjligheter och idéer. Det är också viktigt att förstå relationen lärare-förälder, så att kommunikationen blir tydlig. Utredningar kan ta lång tid som du skriver och det är viktigt att informera om varför det kan bli så, så man också för en förståelse. Man måste tänka sig in i olika roller.
Det är svårt när alla barn har olika behov och man vill testa teori i praktik. Det händer oftast ingenting på direkten. Som Maria skrev så har specialpedagogen ett viktigt uppdrag. Man kan få hjälp med de rätta verktygen och komma en bit på vägen.
Bra skrivet! Ja det finns otroligt mycket litteratur i ämnet och jag håller med dig att det kommer att ta mycket tid att läsa och omsätta det lästa till metoder att använda. Sedan kan man ju inte använda samma metod till två elever med adhd eller någon annan diagnos eller två andra elever som har svårigheter med något annat, eftersom det som hjälper en elev inte är till hjälp för en annan. Det verkar som att det gäller att prova olika metoder för att hitta det som passar just mina elever. Jag håller med dig om att ha en specialpedagog på skolan som man kan diskutera med och få vägledning av, kommer säkert vara mycket värdefullt.
SvaraRaderaUsch vad hemskt om det försvårar med långsam byråkrati och budget som ni skriver om, men man får göra så gott man kan. Intressant det Anna Lena skriver att det i alla fall kan vara bättre med något än ingenting alls och det kan jag nog hålla med om. Sedan vill man ju som lärare kunna hjälpa alla elever att nå målen som vårt uppdrag är och inte att bristen på resurser ska stå i vägen för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt.
Som du skriver Christina så tror jag också att det är viktigt att fråga hur man brukar göra på skolan och sätta sig in i hur arbetet med samverkan fungerar och kanske eventuellt ifrågasätta om det inte finns någon direkt plan. Mycket nyttigt som vi lärde oss på samverkansdagarna i Karlstad, men väldigt intensivt.
Hej Christina!
SvaraRaderaDet du skriver i ditt inlägg låter mycket vettigt i mina öron. Att snabbt få en uppfattning om vilka rutiner som finns och veta var man kan få hjälp. Som blivande lärare i 4-6 så är det lite skrämmande att veta att många elever lämnas över utan att tidigare ha fått den hjälp som de behöver och har rätt till. Många resonerar nog som så (tankar som även dök upp under samverkansdagarna) att vissa saker går över med tiden. Att problem skulle handla om en fas som går över när eleverna blir äldre.. Ja, i vissa fall kanske det är så, men i många fall tror jag även att med tiden så blir elever med vissa hinder väldigt duktiga på att kamouflera sina svårigheter och hitta egna sätt. Därför blir kommunikation och relation mellan olika professioner på skolan och samarbetet med föräldrar grundläggande och i vissa fall avgörande för elevernas skolgång.
Jag fick exempelvis under min VFU 1 och 2 en elev som hade rejäl dyslexi men hade under en längre tid fått stöd och hjälp, samtidigt som hen hade kämpat otroligt, med stark progression jämfört med utgångsläget. Denna elev hade tidigt fått hjälpen som behövdes då man på skolan var uppmärksam på detta. En faktor som gjorde att man hade koll var att elevens äldre syskon gått på samma skola, haft stora problem men maskerat dem och det var inte förrän på högstadiet som det uppdagades att hen hade grav dyslexi.
I och med det så vill jag även, precis som du Christina, påpeka hur viktigt f-3 lärarnas arbete är att tillsammans med eleverna bygga den stabila grund för fortsatt lärande som krävs. Sedan är även kvaliteten på överlämnandet till nästa lärare en kritisk punkt. Om detta sker och den nya läraren är medveten om elevers olika hinder så kan det gå lättare att ta över dem. En övergång mellan skolstadier eller mellan olika lärare är svårt och jobbigt nog ändå för eleverna. Förtroendebanken måste öppna ny lokal så att säga, och förtroendeskattkistan är tom…
Som du nämner utgör ju specialpedagogen en grund för att man som klasslärare ska tillgodose de specialpedagogiska stödinsatserna i elevernas skolgång och undervisning. Att skapa en god lärmiljö leder till att förebygga svårigheter där det krävs att man som lärare har kunskap om elevernas behov, arbetar motverkande mot funktionsnedsättningarnas konsekvenser och skapar förutsättningar. Samverkan med både elev och vårdnadshavare är avgörande för att det ska fungera. Om man uppmärksammar att en elev är i behov av stöd - koppla in elevhälsan. Bättre föregå än föregås det vill säga att man bör ligga steget före och åtgärda ett problem på ett tidigt skede innan det blir värre.
SvaraRaderaIntressant inlägg och det är ett ämne som medför många olika frågor. Som du skriver finns det mycket litteratur om ämnet men det svåra är att omsätta litteratur till praktiken. Litteraturen hänvisar kanske allmänt till elever med särskilda behov vilket också kan skapa svårigheter för pedagoger att omsätta detta i praktik till en specifik elev.
SvaraRaderaTidiga insatser för elever kan vara extremt värdefulla för elevers utveckling och vid minsta lilla tecken från elever om särskild behov bör tas på allvar. En pedagog ska inte ta på sig allt ansvar själv utan genom samverkan med vårdnadshavare, andra pedagoger och eventuellt EHT kan man tillsammans skapa goda förutsättningar för eleverna.
Jag håller helt med i det du skriver, och många gånger är det synd att processen att komma fram till "att något är fel" är så lång så mer än nödvändigt gör detta att eleven blir lidande.
SvaraRaderaYtterligare en tanke på samma spår är, vad händer med eleverna som har behov av specialundervisning MEN som lyckas undkomma att "bli upptäckta" utav skolans system/de som ligger på gränsen till F och som inte har föräldrar som bryr sig? Det finns ju tyvärr allt för många elever där hemmet inte står som ett stöd i ryggen.
Jag läste häromdagen en artikel om ungdomsbrottslighet, och det handlade om att brott på brottsskalan blir grövre och grövre och att förbrytarna blir yngre och yngre. Den journalist som hade skrivit artikeln hade kontakt och interjuvade en bibliotekarie som var på ungdomshäktet en gång i veckan för att erbjuda de minderåriga litteratur anpassat för att de skulle ha möjlighet till att läsa. Hon var i chock då det va starka brister i just de intagnas läsning, och att det fanns de som va i 17-års åldern som var analfabeter och aldrig ens hållit en bok. HUR kan de klara sig utan att ens röra en bok genom skolan? vi har skolplikt i Sverige, och hur kan det då komma sig att elever kan "gå ur" grundskolan utan att ens ta/läsa 1 bok?!?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/eQxrQ/15-aring-har-suttit-haktad--i-over-tre-och-en-halv-manad
Viljan finns där men tyvärr inte resurserna! politiker behöver få upp ögonen för vad stor skillnad det gör att ha utbildade både lärare och specialpedagoger, och den skillnad det gör att ha behörig personal på plats. vikarier i all ära, men hur ska en person som inte är insatt i läroplanen och betygssystemet kunna få upp ögonen och sätta in rätt stöd/hjälpinsats när kunskapen brister?
Jag håller med de som tidigare kommenterat och jag skulle själv tro att ju tidigare man sätter in stöd och hjälp i skolan desto bättre förutsättningar får eleverna som har svårigheter. dessutom kanske man inte behöver så omfattande och stort stöd om man uppmärksammar detta i tid, för ju längre tid som passerar desto större blir skillnaden för eleverna med svårigheter att hänga med.